Lycka är att studsa

" när vi har spelat fotboll och cyklat och så. Då funderar jag ofta på vad vi ska göra mer" ,säger kloka Ebbe snart 9 år. " Sen tänker jag att om vi bara hade haft en studsmatta så kunde vi ha hoppat lite och haft hur roligt som helst". Ja vem skulle kunna stå emot en sådan motivering till varför vi bör köpa en ny studsmatta till sextiofemman? Den förra fick till slut ge upp trots strongt kämpande mot stormar, hoppande barn och solens starka strålar. Så därför har vi nu ett tag funderat på om det inte borde köpas en ny men liksom inte kommit till skot, men idag ställde jag frågan om killarna skulle tycka det var roligt om vi köpte en ny och fick Ebbes kloka svar. Så släpet bör kopplas och mot staden ska kosan styras redan i eftermiddag. För vem är jag att inte köpa denna studsande lycka till världens finaste ungar? Sedan att det blåser full storm ute och jag ska försöka sätta ihop denna skapelse i blåsten är ju en helt annan historia.

Spänning, magknip eller bara ett steg framåt?

Jag har ångest. Ja det har jag, rejäl ångest. Inte för att jag har gjort något fel, eller varit dum eller tagit sönder någons dyra sak eller så ( inte denna gången ) utan snarare för att jag dragit igång ett stort projekt som jag har brottats länge med att få fart på och som jag slitit mitt allt jämt yviga hår över. Vår Amelia är sjuk och har drabbats av en obotlig neurologisk sjukdom som kallas headshaking. Vi har under det gångna året gjort allt i vår makt för att hjälpa vår älskade lilla häst, men har till slut nåtts av insikten att det inte finns något vi kan göra för henne mer än att se till att hennes liv får avslutas när lidandet blir för stort för henne. Därför har jag inlett något jag har fått uppbringa all min icke existerande energi för att genomföra. Jag ska försöka häva köpet av Amelia och på så sätt lämna tillbaka henne till hennes förra ägare och få en viss summa tillbaka. Jag har skrivit sida upp och sida ner, samlat bevismaterial, inhämtat veterinärutlåtanden, ringt, mejlat, fotograferat, scannat, pratat med expertis och även skaffat mig ett juridiskt ombud som ska för min talaln i ärendet. Nu är det ju så att jag är ju förvisso rätt duktig på att föra min egen talan och kan oftast tala för mig, argumentera och har i somliga fall faktiskt huvudet på skaft - men saken kräver nog att det är en "riktig" juridiskt utbildad person som hjälper mig igenom detta träsket. Så i morgon smäller det. Då kommer stämningsansökan att dimpa ner i säljarnas brevlåda och tiden börjar officiellt att ticka för dem att fatta sitt beslut. Plötsligt går det inte att gömma sig under en sten längre och göra sig okontaktbar, helt plötsligt så är det allvar. De har två veckor på sig att ta ställning till hur de vill lösa detta, om de vill ta ett de förlikningsförslag som jag erbjuder eller om det ska bli en kallelse till tingsrätten. Jag har varit ett nervvrak under det senaste halvåret över hela denna situationen. Jag har varit så ledsen för Amelias skull - att jag inte kunnat hjälpa henne att må bra. Jag har varit ledsen för Tildas skull - eftersom hon varit ledsen över att hennes bästa vän och tävlingskamrat inte kan hänga med på det Tilda vill. Jag har varit arg för att jag inte fått kontakt med säljarna. jag har varit arg på att alla papper som ska skickas hit verkar gå med snigelpost i ordets rätta bemärkelse. Jag har varit så trött av att tjata på folk för att de ska få fart på provsvar, sprutor, tester och analyssvar. Jag har förbannat att våra hästar alltid mår dåligt och jag har känt mig allmänt maktlös över hela situationen. Så för mig så betyder dunsen som skall komma i deras brevlåda faktiskt en lättnad vad den än kommer medföra av obehag, arga människor, diskussioner och rättegångar. Jag har aldrig varit så väl förberedd i mitt liv, jag har gjort min hemläxa och jag vet jag har en kunnig person vid min sida. Jag har varit igenom det värsta redan och jag är redo för detta. Jag ser detta som ett steg framåt. Äntligen.

Lördagstristess

jaha, så var det lördag igen. Jag gillar lördagar med allt vad det innebär med god mat, ledighet ( ibland), tid med barnen och sovmorgon. De där sena kvällarna i goda vänners lag på puben är sedan länge en svunnen tid och jag saknar dem sällan, för att inte säga aldrig. Jag har det bra som det är och gillar att umgås med min familj, den innehåller ju faktiskt fyra stycken fantastiska personer som alla är sprängfyllda med fina och roliga egenskaper. Hur skulle man inte vilja vara med dem? Men jag saknar folk att umgås med. Jag känner hur många människor som helst, ibland känns det som för många till och med. Förvisso skulle det kunna vara folk här så gott som varje helg om vi hade önskat det, om vi tog initiativet och fixade saker. Men att någon annan ska växeldra för att hålla umgänget igång verkar hur svårt som helst att få till. Folk orkar inte, de är så bekväma. Det är skönt om någon annan städar huset, lagar maten och städar när kvällen är slut. Det tror jag det. Det hade jag också tyckt. Om jag fick önska skulle jag önska att vår familj lärde känna några andra med barn i samma åldrar som våra barn och som faktiskt var pigga på att hitta på saker tillsammans. Där det inte är så omständligt och svårt. Jag drar mig aldrig för att ta mina barn med mig och hitta på saker, de vet hur man ska bete sig och är sociala och duktiga. Men att andra mammor ska ta med sig sina telningar verkar omöjligt, man måste vara två vuxna ( minst ) för att bemästra två barn på bortaplan och allt är så vansinnigt jobbigt jämt. Skulle det ändå vara så att det skulle hittas på något så är det en stor fördel om det inte kostar pengar, om man slipper köra bil långt och om det är solsken och 15 grader varm. Va fan. Ge oss lite roliga människor! Det är väl inte för mycket bergärt?

Det regnar godis.

Igår var det skoldisco, det var för barn som gick i åk 0-2. Ebbe som är en liten pigg kille bestämde sig på stående fot, när han fick inbjudan att han skulle gå. Oerhört skadeglad deklarerade han för Harry att " så små barn som Harry" inte fick gå på disco. Eftersom Harry är världens snällaste lillebror så protesterade han inte utan accepterade läget, om än med en något sorglig blick. Pär-Ola som är en snäll pappa, en väldans snäll pappa så tyckte han så himla synd om Harry så utan större mankemang så blev det snabbt och lustigt bestämt att lillebror mer eller mindre skulle smugglas in på discot. Sagt och gjort. Det fixades tuppkammar, ströks skjortor och förbereddes inför denna stora tilldragelse och iväg bar det, ja inte för min del för jag drog åt andra hållet och passade på att jobba lite, men killgänget försvann glada i hågen. Efter ett par timmar så hade jag jobbat klart och stod nyss hemkommen i köket när pojkarna ramlade in genom ytterdörren. Ebbe hann inte ens krångla av sig sina ytterkläder innan hann stolt meddelade att han hade kommit trea på kvällens limbotävling. Jag kan inte säga att jag tyckte det var direkt förvånande för han är en av de smidigaste människor som jag någonsin träffat, han kanske kan försörja sin familj genom att bli en ytterst välbetald gummiman i framtiden? Harry däremot var inte lika uppåt som sin storebror utan var rejält nerslagen och berättade med gråten i halsen att han hade missat godisregnet på discot, han hade helt enkelt inte hört när det ropades ut att det var dags för detta fantastiska spektakel. Snacka om katastrof. Pär-ola är lite som Madicken - han får sina infall snabbare än en gris blinkar. Han lovade på stört att vi minsann skulle ordna ett eget godisregn här hemma i morgon ( läs idag) och genast så sken den lille runde pojken upp som en sol. Pappan var närmast att jämföras med en stolt tupp, som var så himla nöjd över detta finurliga tilltag. Nu är ju inte vårt ett hus som jag skulle rekommendera att man äter saker som legat på golvet i. det kan minst sagt kallas hälsovådligt. Så därför så har en större städpatrull på fem personer ( vi ) städat som tokar för att det skulle kunna regna godis i lugn och ro utan större matförgiftningar som följd. Men sen må ni tro det regnade godis och det var stört omöjligt att se vilken som var mest förtjust: pappan som stod på köksbordet och ropade "regn, regn, regn" eller de två hysteriskt skrattande pojkarna som kravlade omkring på golvet i jakten på sötsakerna. Hur som helst verkade de fasligt glada. Det måste ju vara huvudsaken?

Kunskapen

Jag har de senaste dagarna samtalat med en del personer som gjort att jag rest flera år tillbaka i tiden. Jag brukar tänka på mitt liv som tiden före och tiden efter Kunskapen. Dessa dagarna har jag befunnit mig i gränslandet någonstans mitt emellan före och efter. Kunskapen kanske någon tänker nu. Vilken jäkla kunskap? Jo,kunskapen om att inte alla föds med samma förutsättningar och att man aldrig kan ta saker för givet eller förutsätta något. Jag minns den än idag, dagen då jag insåg att det aldrig skulle fungera. Mitt barn behövde något annat och något mer. Vi satt på satt på förskolan där mitt barn gick och det skulle vara någon form av utvecklingskontroll av barnen. Den käcka fröken sa till barnet " nu ska du hoppa fem steg framåt, jämfota och för varje hopp så klappar du en gång i händerna." Barnet stod frågande. Fröken förklarade igen. Inget resultat. Då visade den fortfarande så käcka fröken hur man skulle göra. Då provade barnet och misslyckades. Jag som redan innan insett att utföra detta skulle skapa problem för min älskade unge kände hur hoppet sjönk ner i fotknölarna och det susade i mina öron. Jag förstod att detta var en relativ enkel sak att utföra för ett sexårigt barn, nästan alla skulle klara det och att inte klara det pekade på någon slags problematik. Då visste jag inte vad. Pappan till barnet skrattade lite som om det var roligt att hon inte klarade det, att det var något man inte behövde ta så allvarligt på. Han förstod inte allvaret då och så här tio år senare så vet jag att han fortfarande inte har gjort det. Detta skedde strax innan jag för första gången skulle bli husägare. Jag hade träffat min stora kärlek Pär-Ola och vi hade köpt hus. Jag skulle snart kunna titulera mig sambo, husägarinna och möllebjörkebo. Vi hade köpt vårt vita, fina hus som senare av oss och våra vänner kom att kallas sjuttiofemman, allt för att det hade gatunamn 75 i adressen. Så dottern fick byta skola och skulle börja ettan i Norje skola. En liten byskola med charmig skolgård, lagom många elever och inte så väldigt stora klasser. Det kunde ju bli bra tänkte jag. Jag åkte dit tillsammans med dottern och hälsade på i den klass hon skulle börja i efter sommarlovet, de gick alltså då i nollan. Jag möttes av en samling glada barn som skrev, läste och som räknade på löpande band. Jag minns glasklart än i dag när en flicka visade mig en sak de hade och tränade sig att skriva på. Det var som ett torn och uppe i detta tornet kunde man stoppa in ett kort med till bild på till exempel en apa på, sedan skulle kortet komma ut där nere på tornet men då hade det vänt på sig och andra sidan av kortet syntes nu och där stod det mycket riktigt - apa. På den tiden det tog för kortet att åka ner och vända på sig skulle barnet skriva apa på en lapp och sedan rätta med hjälp av kortet. Kära nån, tänkte jag. Detta kan ju inte mitt barn och detta anförtrodde jag också fröken men hon förklarade för mig att alla barn utvecklas ju olika, det är ju normalt. Jaha? Okej. Men ändå kunde jag aldrig skaka av mig den där oroskänslan i magen hur jag än försökte. Hösten kom och skolan började. Det tog tre dagar.Sedan ringde skolan. Det samtalet den dagen gjorde att min dotter fick lov att börja om i förskoleklassen istället för i första klass. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lättad. Detta hade jag vetat länge. När väl tiden var inne för att börja ettan ett år senare så kändes det i alla fall inte som att det skulle fungera i skolan .Det kändes som om det fattades massor av kunskap hos mitt barn, kunskap som verkade naturlig och självklar hos många av hennes jämnåriga kompisar. Jag förstod inte varför och frågade ofta i skolan men mötte återigen alltid av att alla barn är olika och att alla utvecklades olika. Själv hade jag bara ett barn och inget att jämföra med, jag visste inte vad som var normalt och inte även om jag hade mina aningar. Så kom dagen då jag för första gången skulle kräva lite svar av skolan. Vi hade i familjen kommit till en ohållbar situation både på ett personligt plan med barnet men även när det gällde inlärningen. 2+2? Öhhhh. Hmmmm. Svaren vi fick på dessa enkla tal var som om de var slumpade ur en slumpgenerator - 7? 12? eller förresten 5! Det var samma visa varje gång och det var fullständigt omöjligt att hitta ett logiskt tänkande kring detta för min dotter. Den där dagen skulle jag på ett utvecklingssamtal i skolan, detta var någon gång på senhösten i årskurs 1. Det var jag, min dotter och fröken som var på plats. Den andra föräldern hade sin vana trogen uteblivit, det kunde bero på att det inte fanns en aktuell adress att skicka kallelsen till, att bilen inte startat, att det inte fanns pengar att tanka bilen för eller att han helt enkelt inte brydde sig så värst mycket om ett sketet möte i skolan. Fröken drog hela harangen av att dottern var snäll, satt på sin plats och att allt fungerade normalt. Hade jag några frågor kanske? Jag minns än idag att jag frågade henne: "Du ser inget som verkar lite annorlunda? Hon lär sig på samma sätt som andra barn?° Jadå, absolut sa fröken. "Då skulle jag vilja att du förklarar för mig varför hon inte kan räkna°,sa jag. Fröken blev svart i blicken och röd om kinderna. "Jadu, alla barn utvecklas olika och det är faktisk normalt° sa fröken. Jag tog ett djup andetag och sa med en darrande röst men med fast blick " men normalt är väl någon form av utveckling eller? Det kanske räknas som normalt att barn inte utvecklas alls också, trots att de redan gått om ett år? Har du kontrollerat överhuvudtaget att hon kan räkna eller du sitter här och bara tar för givet att hon kan? " Fröken tittade förolämpat på mig. Jag kommer ihåg att det kokade i mig. Jag visste då att jag hade rätt, jag visste att jag skulle behöva hjälpa mitt barn men jag visste inte hur och jag visste att jag just hade slagit huvudet på spiken när jag påstod att det inte var normalt att ha noll i utvecklingskurva. Jag visste då att detta skulle bli tufft. Jag är glad att jag då inte visste exakt hur tufft det skulle bli. Detta var en dag på gränsen mellan livet före och livet efter Kunskapen.

Världen som aldrig sover.

Jag kommer ihåg när jag var liten, i alla fall en del saker. Min mor sa en gång " det är ju tur vi har saker på kort, du minns ju inget överhuvudtaget. Du tror säkert inte vi gjorde något roligt alls när du var liten". Så är det, jag har dåligt minne och stora bitar av livet har nog ramlat ner i någon slags svart hål, men en av sakerna jag minns är faktiskt rutinerna. -Men vad tusan?! tänker någon nu. Rutinerna? Seriöst? Jajamänsan, rutinerna. Kanske inte in i minsta detalj eftersom jag redan på den tiden var en streber, jag gjorde lite som jag tyckte och vad som passade mig bäst och det som för stunden föll mig in. Men dock. Vi åt kvällsmat vid 18-tiden, handlade på fredagar - samma dag som vi hälsade på hos mormor och så minns jag frallorna. Min far hade som rutin att han varje lördagsmorgon körde in till stan och köpte nybakade frallor som låg i köket och väntade när vi vaknade. Jag minns ännu smaken av de där frallorna och jag minns att jag älskade det. Jag minns också att affärerna stängde klockan 18.00 på kvällen alla vardagar och 13.00 på lördagar. Det man inte hade köpt då fick vackert vänta tills affären behagade öppna dagen därpå. Och alla överlevde det konstigt nog. Idag är världen ur led känns det som. En sak som gör mig förtvivlad är att så många barn idag inte har några rutiner. I en värld som aldrig verkar sova så behövs inga rutiner, inga vanor och inget planerade. Man löser saker efterhand och lever på språng och tillsynes totalt oplanerade. I mitt jobb så ser jag dessa barn, i mina egna barns ålder, som släpas till affären klockan halv tio på kvällen för att köpa coca-cola till pappa, en liter mjölk till frukosten och lite smågodis till den som känner sig manad. Inte helt sällan kommer de med både mamma och pappa i sällskap och det i sig vittnar ju om att någon har ett stort hål i huvudet som inte orkar greppa tanken att den ena vuxna kanske skulle kunna offra sin egen viktiga fånga dagen-mentalitet och stanna hemma med barn som borde sovit i både en och två timmar vid det laget och den andra handlar det som saknas. Vad fan? De stackars barnen ska upp till skolan på morgonen och där förväntas de lyssna, lära och koncentrera sig under hela sin arbetsdag. Dessa barn ska inhämta kunskap inför sitt vuxna liv, de ska vara goda kamrater och de ska prestera bra resultat. De som inte gör det klassas som stökiga barn som har svårt att passa in. Jag blir kräkfärdig över detta. De barnen är precis lika duktiga och vill precis lika mycket som alla andra, men de är ju för bövelen snortrötta! Inte någon - barn eller vuxen, orkar prestera under så dåliga förhållanden. Att föräldrarna sedan har mage att pusta och sucka över hur jobbiga dessa barn är, hur bråkiga de är och tufft livet som förälder är får mig att vilja slå dem. Hårt. Föräldrarna alltså. Inte barnen, de vill jag adoptera.

Sjuhundratjugo dagar

Sjuhundratjugodagar. Så länge är det sedan jag sist bloggade. Inte för att jag för en endaste sekund inbillar mig att någon endaste har saknat min blogg, förutom jag själv då. När jag ser hur lång tid det är sedan jag sist skrev här på bloggen kan jag inte låta bli att reflektera över vad som hänt sedan sist, under de alla sjuhundratjugo dagar som gått sedan sist. Svaret blir enkelt - massor. Jag har funderat över hur denna bloggen ska se ut. Skriver jag för min egen skull? Skriver jag för att någon ska läsa? vad vill jag förmedla? Vill jag förmedla? Svaren är få. Jag tycker det är så roligt att skriva, jag älskar att skriva och jag tycker om att se tillbaka och minnas på dagar som varit. Samtidigt tycker jag inte om en strid ström av svada, något som inte säger någon någonting. Jag är så kluven. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist och jag kan med säkerhet säga att jag är inte samma Elin som sitter här idag som den Elin som satt här då jag skrev senaste inlägget. Inte nog med att denna Elin bär på ett par år och ett flertal kilo mer än sist, jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig saker om mig själv, saker om livet och saker om andra som jag aldrig trodde var möjligt och som jag hellre faktiskt hade sluppit. Men icke desto mindre - så är fallet. Men så, var börjar man efter 2 år? Det är inte ens någon mening att försöka skriva ikapp det inser jag. Barnen är äldre: Harry är snart 6 år, Ebbe är 7,5 år och Tilda är nyss fyllda 15 år. Min ålder vägrar jag faktiskt att kommentera överhuvudtaget. Sedan sist så har det hänt massor. Vi har renoverat klart huset ( per definition, om man inte räknar med lister och diverse andra saker), byggt stall, skaffat en trädgård, skaffat nya vänner och gjort oss av med vissa andra, jobbat, älskat, hatat, skrattat och gråtit. Det har hänt massor och jag kommer troligen att komma tillbaka till vissa saker i det förflutna . Saker som helt enkelt spelat för stor roll för att helt enkelt förpassas i arkivet. Men ikväll tänkte jag mest säga - Hej.